Bokreans tre fynd: Black hills av Dan Simmons, A dark Matter av Peter Straub och The Sorcerer’s House Av Gene Wolfe. Alla köpta på Sci-fi bokhandeln i Malmö …

Hade nästan glömt hur segt det är att vara sjuk. Tre dagar nu, ont i halsen och musklerna och en hicka mer skrämmande än en uppretad posttjänsteman med ett automatgevär. Men det värsta är nog rastlösheten av att inte vara frisk och kunna göra vad man vill. Det och den förbannade segheten.

Jag har varit lite för trött för att läsa, så istället har dessa dagar bjudit på en filmmaraton jag inte varit med om sedan VHS-glansdagarna på 80-talet. Jag har sett:

• Napoleon Dynamite
• Livet är underbart (farsans favorit, han har tjatat på mig att jag se den hur länge som helst)
• The passengers (rätt kass)
• Get him to the Greek (Aldous Snow är skoj)
• Master and Commander (Russel Crow är en man among men)
• Robin Hood (vad är det med Russel Crow och hans hjälteroller?)

Jag har alltid tyckt att det verkar mysigt att jobba kväll. Det  har alltid varit tiden på dygnet jag mår bäst, och känner mig mest bekväm.  Sova ut på morgonen, vara uppe på natten. Jag menar, det måste ju vara perfekt?

Men efter en vecka på Fan Zone Malmö med arbetstider som 12-23 inser jag snabbt att nej, det var kanske inte så kul ändå …

Januari. Du började så lugnt och fint med pussar och kramar och Guy Gavriel Kays “The lord of emperors”. Nu är de härliga sovmorgnarna ersatta av gråa skyar och istället för harmoni råder kaos. Stress och hinner inget och en kvicksand bestående av hundra miljoner smågrejer som alla måste göras innan du lämnar över stafettpinnen till februari.

Januari. WTF? Du började ju så fint.

Maria: Du börjar se levande ut igen.
Paul: Tack.
Maria: Ser friskare ut, liksom. Mer färg. Snyggt.
Paul: Nu överdriver du.
Maria: Alltså, du såg rätt risig ut innan.
Paul: Tack.
Maria: Jag undrar hur länge din nya look håller i sig?
Paul: Förmodligen inte länge. Två veckor, tops.
Maria. Jag ger det en och en halv. Tops.

Stephen King skrev en gång att vänner, de bygger sina hus i ditt hjärta.

Kanske är det därför det känns så hårt när de försvinner ut i världen och lämnar dig bakom sig. För plötsligt står det där huset tomt. Där det tidigare fanns rum fyllda av skratt och allvar och något som var levande finns nu bara minnen. Ett spökhus, som beträdes på egen risk. För vem vet vad som lurar i dess mörka vrår? Ett skratt? Ett svek? En försoning? Något som får dig att sucka högt i natten? Något som får dig att fnittra i kön på Netto?

Vänner. Människor vi vet att vi vill vara i närheten av, för att de får oss att känna oss mindre ensamma, för att de ger färg åt de mörkaste av dagar.

En del av att vara en vän är att önska lycka till, att säga adjö fast du inte vill. Att stå där på verandan och vinka medan de vänder ryggen åt dig och blickar framåt mot en ny framtid. Att leva på hoppet att de kanske återvänder en dag. Hälsar på.

En del av att vara en vän är att göra allt det där för att det är det rätta och det osjälviska alternativet.

Och för att du vet att din vän hade gjort det samma för dig.

Så har det hänt. Mamma har hittat till Facebook och har addat mig som vän. Tycker faktiskt inte att det är speciellt farligt, eller konstigt. Till skillnad från många andra som jag känner tycker jag att det känns okej – välkommen till Facebook mamma!

Picture this. Lorensborgsskolan en varm och svettig sommardag. Lovet har pågått ett par veckor och ledigheten som var så lockande i mars är nu ren och skär tristess. Paul är typ elva och fast på fritids varje dag, medan mamma jobbar. Inget att göra.  Inget förutom dagdrömmeri och bordtennis.  Pingis, ping-pong, rundpingis. Dag ut och dag in.

Jag och Anders och Marcin och en massa andra uttråkade kids. Runt och runt de gröna borden med de svarta kanterna och näten som inte går att spänna ordentligt.  T-shirts och skjortor förstörda på de vassa kanterna. Rack så slitna att gummina saknas. Varannan boll en nätrullare och anklagelser om tur och jävla flyt haglar. Vänskaper rämnar och nya allianser skapas.

Jag har inte spelat bordtennis sedan högstadiet. Tills igår, då jag och Maria hyrde ett bord på Bellevustadion för ynka 180: – och kämpade om mästartiteln.

Och det var något underligt nostalgiframkallande över ljudet av den lätta bollen mot våra rack. Nostalgiframkallande men också skönt. Och precis som vissa minnen blir starkare och återfår sin färg ju mer man tänker på dem, desto bekvämare blev jag med det lätta racket och smasharna och backhanden allteftersom spelet flöt på.

Nästan som en tidsmaskin som accelererar fortare och fortare för att sen slunga dig bakåt i tiden, till önskat årtal. Att en sport eller ett set rörelser hänger ihop med vissa tidsperioder i ett liv är kanske inte något att stoppa pressarna för, men det var nog första gången jag var med om något liknande.

Och för er som undrar hur det gick i matchen … Maria var chanslös.

Igår åt jag en hel grillad kyckling med grönsaker och jordnötssmör och jäste i soffan och kollade på hyllade Crazy Heart. Bra grejer inspirerar och Crazy Heart var inspirerande. Inte för att jag fysiskt orkade göra något efter kycklingen och grönsakerna och jordnötssmöret, men ändå. Förbannat bra film och idag har ledmotivet gått varmt på kontoret.